Stungen runa

runa med diakritiskt tecken
(Omdirigerad från Stungna runor)

Stungna runor (tidigare även punkterade runor)[1] är runor med diakritiska tecken, alltså med tillägg av en liten markering som anger ändrat uttal. Denna markering började dyka upp under 1000-talet och bestod då av en punkt, så kallat sting eller stingning, som applicerades i en runas hålrum eller på en stav, varvid runan kallas ”stungen” (fornnordiska: stunginn) + runans namn.

Runrad med stungna runor.
Medeltida runrad med olika stungna runformer angivna.

Historiskt bruk

redigera

Ostungna runor

redigera

Innan sting hade diverse runor flera om än likartade ljudvärden vilka läsaren behövde gissa efter sammanhanget, ungefär som bokstaven c i det latinska alfabetet som antingen kan stå för /s/ eller /k/. Exempelvis kunde konsonantrunorna ᚴ [kön], ᛏ [Tyr] och ᛒ [birkal] i den yngre futharken (yngre runraden) stå för antingen /k/, /t/, /b/ eller /g/, /d/, /p/ respektive. Nedan angivs ljudvärdena för den yngre runraden som referenspunkt (cirka 800-tal). Ljudvärdena är förenklade för att trimma tabellen. Bokstäver i det svenska alfabetet följer svenskt uttal, andra är länkade.

f u/o/ö/y/v þ/ð ą r k/g h n i/e a/ä s t/d b/p m l ʀ

Denna ostungna ursprungliga nordiska runrad introducerades så tidigt som på 700-talet efter Kristus och ersatte då den på annat håll problematiska äldre futharken (äldre runraden) genom att bland annat reducera runorna från 24 stycken till 16 stycken och lägga flera ljudvärden på samma runa som redovisat ovan. Anledningen för detta är okänt men det minskade antalet kan förslagsvis ha gjort det lättare att lära ut till illitterata och försvårat för utländska makter att avkoda hemliga runmeddelanden. Roten för begreppet runa betyder just hemlighet, eller snarare viskande samtal med mera.[2]

Stungna runor

redigera
 
Textstycke från Upplands runinskrifter 112s B-sida (U 112 B), som uppvisar tidigt bruk av stungna runor. Det valda textstycket har en stungen k-runa och skriver ut: ᚵᚱᛁᚴᛚᛆᚾᛏᛁ, "Griklanti", alltså Grekland.

Mot slutet av Vikingatiden uppstod behovet att kunna specificera det avsedda ljudvärdet noggrannare hos runor, varvid ett system med diakritiska tecken antogs, de så kallade stingen, punkter som kunde anbringas på runor för att ange ljudvärde. Med stingning särskiljdes ljudvärden främst genom att ostungna runor (även kallade normalrunor) huvudsakligen bar sitt första eller vanliga ljudvärde medan stungna runor bar ett andra eller mindre vanligt ljudvärde.[3][4]

Stungna runor börjar uppträda sporadiskt kring år 1000[5] och ursprungligen var det bara tre runor som kunde stingas: [ur], [kön] och [is], där ostungen ᚢ betydde /u/, /o/ eller /v/ medan stungen ᚤ betydde /y/ eller /ö/; ostungen ᚴ betydde /k/ medan stungen ᚵ betydde /g/, /ȝ/ eller /ŋ/; ostungen ᛁ betydde /i/ eller /j/ medan stungen ᚽ betydde /e/ eller /ä/.[4][5] I praktiken utökas därmed den yngre 16-typiga runraden till 19 runor och denna utveckling och senare kallas ibland för den stungna futharken.[4] De stungna runorna verkar inte ha räknats som självständiga runor och de få gånger listas i futhark-skrifter är de uppställda för sig på slutet efter den egentliga futharken.[4]

Genom tiohundra- och elvahundratalet framåt medeltiden exploateras stingningsprincipen ytterligare och ger nästan alla runor en stungen variant. Under samma period renoveras även runornas ljudvärden något, vilket är det som avses nedan. För att trimma tabellen är ljudvärdena likt ovan förenklade och bara runor med stungen variant täcks.

ᚠ → ᚡ ᚢ → ᚤ ᚦ → ᚧ ᚴ → ᚵ ᛁ → ᚽ ᛌ → ᛍ ᛐ → ᛑ ᛒ → ᛔ
f → v u/v → y/ö þð k → g i → e s → z t → d b → p

Ibland applicerades sting även på runor med ett vedertaget ljudvärde, varav dess mening är någorlunda oklar:

ᛚ → ᛛ ᚾ → ᛀ
l → ʟ? n → ɴ?

Stavstungen runa

redigera

En underform till stungna runor är vad som kan kallas stavstungna runor, stungna variationer av runor som traditionellt stings i en hålighet men som här av viss anledning stungits på sin huvudstav eller bistav. I unicode finns bara ett sådant exempel:

ᚴ → ᚵ → ᚶ
k → g → ŋ?

Ovan exempel visar tre varianter av runan [kön]: dess ostungna normalform ᚴ [ostungen kön], dess konventionella stungna form ᚵ [stungen kön] och den ovanligare stavstungna varianten ᚶ som då förslagsvis kan särskiljas som [*stavstungen kön]. Om den stavstungna varianten anger ett separat ljudvärde från den konventionella varianten är oklart. I unicode bär den teckennamnet [runic letter eng], vilket anger att den torde vara likgiltig bokstaven Ŋ/ŋ [eng/äng] (/ng/) vars unicode-teckennamn är [latin capital/small letter eng]. Då unicode-runorna skapades av Nordiska ministerrådet och runologer torde namnet vara styrkt på viss historisk grund, även om den stavstungna formen inte var standardiserad historiskt. I det ursprungliga unicode-underlaget föreslogs teckennamnet [younger k with dot] (yngre k med punkt) men även då med translitterering till /ŋ/ (ng).[4]

Dubbelstungen runa

redigera
 
[ostungen ur] → [enkelstungen ur] → [dubbelstungen ur]

För runor med flertalet ljudvärden, exempelvis [ur], användes ibland två sting, då kallad dubbelstungen runa. I unicode-runor saknas överlag dubbelstungna runor (med undantag för [stungen birkal] och [hårdsol] som oavsett saknar enkelstunget unicode-tecken), varför nedan överliggande exempel ges med en liten siffra bredvid för att indikera sting:

ᚢ₀ → ᚢ₁ → ᚢ₂
u/v → y/v → å/v

Steglad runa

redigera
 
Olika former av stungna runor där stingen utvecklats till bistavar, lagda i visuellt evolutionär ordning, ej i någon historiskt samhörande ordning. Vissa former är sällsyntare än andra.

Sting var någorlunda opraktiskt på grund av dess otydlighet om placerad på en stav, varför sting med tiden började kompletteras som en genomgående bistav, antingen raka eller nedställda, i vissa fall som en pil. Se exempelvis [hårdsol] eller [lensol].

ᛁ → ᛂ → Ɨ ᚦ → ᚧ → Ð ᛌ → ᛍ → ᛎ

Dessa streck kallades fortsättningsvis för sting[6] men 1600-talsrunologen Johannes Bureus ska stundom ha använt begreppet steglad om dito stungna runor, till samma rot som stag, stake etc.[7] En teori är att Bureus ska ha jämfört den danska stungna bokstaven Ø [stunget o] (se nedan) med hjulet som används vid stegling etc, [7] då han kallar bokstaven för steglat ö i sin bok Runa redux.[8]

I manuskriptet AM 413 fol. "Runologia" från 1752, skriven av isländska runologen Jón Grunnvíkingur (Jón Ólafsson), har runan [långkvist år], som vanligen står för /ä/ [ära/äring] i det medeltida och sentida runalfabeten, återgivits som runan för E, medan runan för Ä återgivs som [långkvist ås], som annars står för /ö/ [ös/öde]. Om detta är korrekt observerat sentida runbruk eller ett missförstånd från författaren är oklart, men oavsett antyder det att den sentida bistav som ersatt stinget i runan ᛂ → Ɨ [stungen is], som vanligen står för /e/, med tiden blivit så lång och stundom vänstervinklad (troligtvis av högerhänt skrift) att den kunde förväxlas med runan ᛅ.[9] Liknande utveckling syns hos dalrunorna, vilket även kan förklara varför ᚯ [långkvist ås] blev /ä/, men är där delvis motsatt, alltså att ᚽ [stunget is] bivit till ᛆ [kortkvist år] för /e/ medan ᛅ [långkvist år] återblivit /a/ och ᚮ/ᚯ [kortkvist/långkvist ås] för /ä/ (med variation), då genom att ä-runan varit ett stunget ᛆ [kortkvist år] där stinget sedan blivit till en kvist.[10]

ᛁ → ᛂ → Ɨ → ᛅ? ᛁ → ᛂ → ᛆ ᛆ → .ᛆ → ᚮ → ᚯ
i → e... i → e... a → ä...

Stungen bokstav

redigera

Sting kom vidare att överföras på en handfull europeiska bokstäver, då i sin ”steglade/strukna form”, såsom Ø [stunget o], Ð [stunget d], Ł [stunget l].

Genom denna form blev det även likgiltigt med den det diakritiska tecken, även kallat streck, som användes hos flera former av förkortningstecken, såsom: [övre stunget þ], [undre stunget þ], [undre stunget p].

I svenskan kan dagens diakritiska prickar ◌̈ hos Ä och Ö ses som en fortsättning på sting, även om inlånat från tyskan.

Referenser

redigera
  1. ^ Lagman, Svante (1990). De stungna runorna : användning och ljudvärden i runsvenska steninskrifter = Die punktierten Runen : Gebrauch und Lautwerte in runenschwedischen Steininschriften = [The dotted runes] : [use and phonetic values in Rune-Swedish inscriptions on stone] /. Uppsala: Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet. sid. 21. Libris 7402751. ISBN 9150608401 
  2. ^ ”runa sbst.1”. Svenska Akademiens ordbok (SAOB). saob.se. 1960. https://www.saob.se/artikel/?unik=R_2879-0095.8y3D&pz=3. Läst 22 december 2024. 
  3. ^ Universitetet i Agder; Schulte, Michael (2019). ”The Scandinavian dotted runes”. Scandinavian Philology 17 (2): sid. 264–283. doi:10.21638/11701/spbu21.2019.205. ISSN 0202-2397. https://dspace.spbu.ru/handle/11701/16907. Läst 11 januari 2022. 
  4. ^ [a b c d e] Digitala runor | – en historisk skrift i datorns värld. Köpenhamn: Nordiska ministerrådet (Nordic Council of Ministers). 1997. TemaNord 1997:623. ISBN 92-893-01-40-6. https://books.google.se/books?id=lQ54Mj8K83gC&pg=PA0. Läst 16 november 2024 
  5. ^ [a b] Enoksen, Lars Magnar, Runor (1998), ISBN 91-88930-32-7
  6. ^ AM 749 4to. Island: handrit.is. 1720. sid. 25v. https://handrit.is/manuscript/view/is/AM04-0749/55?iabr=on#page/25v/mode/2up. Läst 22 december 2024 
  7. ^ [a b] ”stegla v.1”. Svenska Akademiens ordbok (SAOB). saob.se. 1989. https://www.saob.se/artikel/?unik=S_11233-0161.Fr34&pz=3. Läst 15 december 2024. 
  8. ^ Bureus, Johannes (1643). Runa Redvx. Dän Danske K. Waldmars Prophetia, Om Rvnas Hem-flycht, Funnen i Danmark / uti en Norsk Bok/ SKALDA benemd / vtaf den Höglärde och widfrägde Herren / D.OLAO WORM.D Medicinæ, uti Köpmanne hamns Acad. Profes. Publ.Och af honom där sammestädes latitaf Prentetvtgåår 1636. Vnderdäd Namnet LITERATVRA DANICA.. Stockholm: Peter Van Selow. sid. 18. https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/BureusJ/titlar/RunaRedvx/sida/18/faksimil. Läst 18 december 2024 
  9. ^ Jón Grunnvíkingur (1752). AM 413 fol. / Runologia. Island: handrit.is. https://handrit.is/manuscript/view/da/AM02-0413/116?iabr=on#page/56v/mode/2up. Läst 22 december 2024 
  10. ^ Helmer Gustavson. ”Dalecarlian Runes” (på engelska). Universitetet i Oslo. khm.uio.no. https://www.khm.uio.no/english/research/publications/7th-symposium-preprints/documents/Gustavson.pdf. Läst 25 december 2024.