Wikipedia

Pionsläktet

Pionsläktet omfattar drygt 30 arter av fleråriga halvbuskar och örter spridda över de tempererade områdena i Asien och Europa samt två arter i Nordamerika (Paeonia brownii och Paeonia californica). Pioner blir mellan 60 cm och 2,5 meter höga och har tjocka rötter, knöllika rötter, trefingrade blad och stora blommor i stjälktopparna. De iögonfallande blommorna är enkla och vita, rosa, röda eller gula. Pioner odlas i en mängd olika sorter som prydnadsväxter.[1][2]

Pionsläktet
Luktpion (Paeonia lactiflora)
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassTrikolpater
Eudicotyledonae
OrdningRanunkelordningen
Ranunculales
FamiljPionväxter
Paeoniaceae
Rafinesque
SläktePionsläktet
Paeonia
Vetenskapligt namn
§ Paeonia
AuktorL.
Utbredning

Till släktet förs bondpion, buskpion, dillpion, korallpion, luktpion, rosenpion och sidenpion[1]

Historia

redigera

Pioner har odlats i Kina i minst 1500 år, först främst för rötternas medicinska egenskaper men på 600-talet e.Kr. även som exklusiv prydnadsväxt. Buskpioner fick bara odlas i de kejserliga trädgårdarna. Buskpionen kallades "blommornas konung" och luktpionen "kungens ministrar". Kineserna förädlade fram fyllda blommor medan japanerna istället gick in för enkla och halvfyllda blommor.[2][3]

I Grekland omnämns pionen första gången av den filosofen och naturforskaren Theofrastos som levde cirka 370 till 285 f.Kr. De arter han kände till var sannolikt bergpion och korallpion. Den mest kända kulturformen var länge den dubbla röda bondpionen 'Rubra plena'. 1789 kom den första buskpionen till Europa från Kina. Den planterades i Royal Botanical Gardens i Kew, England. Allt fler pioner letade sig till Europa och franska odlare fick tidigt fram korsningar mellan den europeiska bergpionen och den kinesiska luktpionen. På en utställning i Paris 1824 presenterade Nicolas Lemon den fyllda rosa pionen 'Edualis Superba' och i efter utställningen var en formlig pionfeber igång. Luktpionerna blev allt mer populära och trängde undan bondpionerna.[2][3]

Utvandrarna från Europa tog med sig tåliga pionrötter till det nya landet och vid mitten på 1800-talet kom de europeiska luktpionerna till USA och startade en pionrush och stora pionodlingar växte fram.[2][3]

Vildarter och hybrider

redigera

Det finns drygt 30 vildarter av pioner som växer i ett bälte från Portugal över medelhavsländerna bort till Kina och Japan. En art växer söder om medelhavet och i Nordamerika finns det två arter.[2]

Alla pioner till hör släktet Paeonea som delas in i tre sektioner

Buskpioner

redigera

Buskpionerna från Kina som ibland kallas trädpioner, är förvedade, lövfällande buskar. Variationsrikedomen bland buskpionerna är stor och blommorna kan vara både vita, rosa, gula eller röda. De kan bli mer än 2 meter höga under gynnsamma förhållanden. En välkänd vildart är purpurfläckig buskpion, även kallad 'Rocks Varietet' efter upptäckaren Joseph Rock. Dessutom finns både röda och gula småbuskpioner.[2][3][4]

  •  
    Purpurfläckig buskpion 'Rocks Varietet'
  •  
    Röd småbuskpion
  •  
    Gul småbuskpion

Arter och underarter inom gruppen:[4][5]

Örtartade pioner från Europa och Asien

redigera

Örtartade pioner där dillpion är exempel på europeiska örtartade vilda pioner och luktpion exempel på en kinesisk. Hit hör också en hel mängd framodlade hybrider.

  •  
    Bergpion
  •  
    Svavelpion
  •  
    Dillpion
  •  
    Luktpion 'White Wings'

Arter och underarter inom gruppen:[4][5]

Örtartade pioner från västra Nordamerika

redigera

Till sektionen Onaepia, örtartade pioner från västra Nordamerika, hör ett par arter där det diskuteras om arterna istället ska räknas till julrossläktet, Helleborus, istället för pionsläktet Paeonea. Arterna odlas mycket litet som i våra trädgårdar.

  •  
    Paeonia brownii
  •  
    Paeonia californica

Arter och underarter inom gruppen:[4][5]

Hybrider

redigera

Dagens pioner är korsningar mellan olika vildarter där de mest använda vildarterna är bergpion och luktpion[2]

  • Bondpionen, (Paeonia x festiva), som är en korsning mellan bergpion och turkisk pion är en gammal kulturform och har odlats länge i Sverige. Den har ibland kallats ”fattigmansros”.[2]
  • Herrgårdspion (Paeonia × hybrida) är en hybrid mellan dillpion och sibirisk pion
  • Majpion (Paeonia × arendsii) är en hybrid mellan luktpion och sidenpion
  • Itohhybrider, är resultat av Toichi Itohs lyckade försök 1948 att korsa en örtartad pion och en buskpion.[2]

Uppbyggnad och blomformer

redigera

Pionerna har stora rotsockar där de samlar näring under sommaren. Rotknopparna bildas nere i jorden tidigt under hösten. Knopparna behöver låg vintertemperatur för att växa till på våren.[3]

Blommorna varierar i storlek från 4 cm till 30 cm eller mer. Man brukar räkna med fem olika blomtyper hos pionerna. De enkelblommande, de halvfyllda, de fyllda, de japanska och de anemoneblommande. Blommans färg kan variera med olika jordtyper och ljusförhållanden.[3]

Användning

redigera

Pionen blev en mycket populär prydnadsväxt under 1600-talet men odlades i Norden redan mot medeltidens slut, då främst som en mångsidigt nyttjad läkeört. Pionrot, pionättika, pionvatten och pionkärnor användes sedan antiken bl.a. mot epilepsi.[1]

Kultur

redigera

I Serbien sägs att de röda pioner som blommar vid fälten i Kosovo om vårarna vuxit ur blodet som spillts bland de serbiska krigare som stupade vid slaget vid Trastfältet i juni 1389.[6] De används som symbol för slaget och för den serbiska nationalismen.

I USA är pionen Indianas delstatsblomma sedan 1957.[7][8]

Etymologi

redigera

Pion och Paeonia är uppkallat efter Paion, de olympiska gudarnas läkare.[9] Paion upptäckte den medicinska användningen av många växter och Asklepios, som hade varit Paions lärare, blev avundsjuk på Paion och tänkte döda honom. Hades, som Paion hade behandlat, förvandlade honom till en blomma för att han skulle undgå att döden. Den blomma heter idag bergpion.[2]

Referenser

redigera
  1. ^ [a b c] ”Pioner”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/pioner. Läst 9 maj 2015. 
  2. ^ [a b c d e f g h i j] ”Pioner”. Nordiska museet. Arkiverad från originalet den 8 december 2015. https://web.archive.org/web/20151208101826/http://www.nordiskamuseet.se/artiklar/pioner. Läst 9 maj 2015. 
  3. ^ [a b c d e f] Krupke, Hermann; Krupke Christina, Krupke Hermann (1996). Passion för pioner. Stockholm: LT. Libris 7253647. ISBN 91-36-03318-9 
  4. ^ [a b c d] ”Catalogue of Life: 2014 Annual Checklist”. ETI BioInformatics. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2014/browse/tree/id/17267709. Läst 10 maj 2014. 
  5. ^ [a b c] Sveriges lantbruksuniversitet 2012–. pionsläktet från Svensk Kulturväxtdatabas (SKUD). Läst: 10 maj 2015
  6. ^ Natalia. ”A Pilgrimage to Kosovo Today” (på engelska). Serbisk-ortodoxa kyrkan. Arkiverad från originalet den 12 augusti 2018. https://web.archive.org/web/20180812050228/http://www.kosovo.net/pilgrimg.html. Läst 21 april 2018. 
  7. ^ Elisabeth Andersson (6 september 2016). ”14 fakta du behöver känna till om du älskar pioner” (på svenska). Hus och hem. Läst 21 april 2018. 
  8. ^ ”Peony” (på engelska). State Symbols USA. https://statesymbolsusa.org/symbol-official-item/indiana/state-flower/peony. Läst 21 april 2018. 
  9. ^ Wessén, Elias (1979). Våra ord : deras uttal och ursprung. sid. 331. ISBN 91-24-19975-3. https://runeberg.org/varaord/0341.html 

Externa länkar

redigera
Hämtad från ”https://sv.wiki.x.io/w/index.php?title=Pionsläktet&oldid=56247681”