Petalit

	Petalit
	Petalit från Minas Gerais, Brasilien (storlek 3x4 cm).
Kategori	Fyllosilikat
Strunz klassificering	09.EF.05
Kemisk formel	LiAlSi4O10
Färg	Färglös, grå, gul, rosa till vit
Förekomstsätt	Tavelformiga kristaller och pelarformiga massor
Kristallstruktur	Monoklina
Tvillingbildning	Vanlig på {001}, lamellär
Spaltning	Perfekt på {001}, dålig på {201} med 38,5° vinkel mellan de två
Brott	Mussligt
Hållbarhet	Spröd
Hårdhet (Mohs)	6-6,5
Glans	Glasglans, pärlglans på spaltytor
Refraktion	Biaxiell (+)
Ljusbrytning	nα = 1,504, nβ = 1,510, nγ = 1,516
Dubbelbrytning	δ=0,012
Pleokroism	Saknas
Transparens	Transparent till genomskinlig
Streckfärg	Färglös
Densitet	2,4
Smältpunkt	1 350 °C
Smältbarhet	5
Löslighet	Olöslig
Typlokal	Utö i Stockholms södra skärgård

Petalit är ett mineral med sammansättningen LiAlSi₄O₁₀ som upptäcktes^[1] år 1800 av brasilianaren José Bonifacio de Andrada e Silva i prov från en pegmatit i Utö järnmalmsgruva i Stockholms södra skärgård. Mineralet analyserades 1817 av J. A. Arfwedson som därvid upptäckte grundämnet litium.

Egenskaper

Färgen hos petalit kan variera mellan färglöst och ljusrött Hårdheten är 6-6,5 på Mohs' skala.

Namnet petalit kommer från ett grekiskt ord "petalon" för blad eftersom mineralet spaltar lätt i en riktning.

Pelalit förekommer i litiumbärande pegmatiter tillsammans med spodumen, lepidolit och turmalin.

Kommersiellt brytvärda fyndigheter av petalit finns nära Kalgoorlie, västra Australien, Aracuai, Minas Gerais, Brasilien, Karibib, Namibia, Manitoba, Kanada och Bikita, Zimbabwe.

Petalit är industriellt viktig som malm för framställning av litium. Den har också använts som råvara för keramiska glasyrer.

Klara och fina exemplar av kristaller kan slipas till ädelsten.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

^ d’Andrada, J. B. (1800): Kurze Angabe der Eigenschaften und Kennzeichen einiger neuen Fossilien aus Schweden und Norwegen nebst einigen chemischen Bemerkungen über dieselben. Allgemeines Journal der Chemie 4, 28-39