Johannes Virolainen
Johannes Virolainen, född 31 januari 1914 i Yläsommee, Viborgs landskommun (nu Sverdlovo, Leningrad oblast, Ryssland), död 11 december 2000 i Lojo, var en finländsk politiker (Agrarförbundet/Centerpartiet). Virolainen var statsminister 1964–1966; han var därtill minister i ett tiotal regeringar, bland annat utrikesminister och finansminister.
| Johannes Virolainen | |
.jpg) | |
| Tid i befattningen 12 september 1964–27 maj 1966 | |
| President | Urho Kekkonen |
|---|---|
| Ställföreträdare | Ahti Karjalainen |
| Företrädare | Reino R. Lehto |
| Efterträdare | Rafael Paasio |
| Tid i befattningen 29 september 1976–26 maj 1979 | |
| Statsminister | Martti Miettunen Kalevi Sorsa |
| Företrädare | Heimo Linna |
| Efterträdare | Taisto Tähkämaa |
| Tid i befattningen 14 juli 1961–18 december 1963 | |
| Statsminister | Martti Miettunen Ahti Karjalainen |
| Företrädare | Einari Jaakkola |
| Efterträdare | Samuli Suomela |
| Tid i befattningen 4 september 1972–13 juni 1975 | |
| Statsminister | Kalevi Sorsa |
| Företrädare | Mauno Koivisto |
| Efterträdare | Heikki Tuominen |
| Tid i befattningen 22 mars 1968–14 maj 1970 | |
| Statsminister | Mauno Koivisto |
| Företrädare | Reino Oittinen |
| Efterträdare | Jaakko Numminen |
| Tid i befattningen 3 mars 1956–27 maj 1957 | |
| Statsminister | Karl-August Fagerholm |
| Företrädare | Kerttu Saalasti |
| Efterträdare | Kerttu Saalasti |
| Tid i befattningen 5 maj 1954–20 oktober 1954 | |
| Statsminister | Ralf Törngren |
| Företrädare | Arvo Salminen |
| Efterträdare | Kerttu Saalasti |
| Tid i befattningen 9 juli 1953–17 november 1953 | |
| Statsminister | Urho Kekkonen |
| Företrädare | Reino Oittinen |
| Efterträdare | Arvo Salminen |
| Tid i befattningen 29 augusti 1958–4 december 1958 | |
| Statsminister | Karl-August Fagerholm |
| Företrädare | P.J. Hynninen |
| Efterträdare | Karl-August Fagerholm |
| Tid i befattningen 27 maj 1957–29 november 1957 | |
| Statsminister | V.J. Sukselainen |
| Företrädare | Ralf Törngren |
| Efterträdare | P.J. Hynninen |
| Tid i befattningen 20 oktober 1954–3 mars 1956 | |
| Statsminister | Urho Kekkonen |
| Företrädare | Urho Kekkonen |
| Efterträdare | Ralf Törngren |
| Född | 31 januari 1914 Yläsommee, Viborgs landskommun, Storfurstendömet Finland |
| Död | 11 december 2000 (86 år) Lojo, Finland |
| Politiskt parti | Agrarförbundet/Centerpartiet |
| Maka | Kaarina Päivölä (g. 1939–1981) Kyllikki Stenros (g. 1981–2000; hans död) |
Efter Urho Kekkonen var Virolainen tveklöst en av de mest färgstarka och dominerande centerpartisterna i finländsk efterkrigspolitik.
Biografi
redigeraVirolainen föddes i en småbrukarfamilj från Karelska näset, som efter fortsättningskriget avträddes till Sovjetunionen. Efter studentexamen 1932 fortsatte han sina studier i lantbruksekonomi vid Helsingfors universitet, där han disputerade 1950. Under andra världskriget var Virolainen anställd som statstjänsteman i Viborg. År 1944 utnämndes han till avdelningschef vid inrikesministeriet, med uppgift att hantera de order som den allierade kontrollkommissionen utfärdade angående den finländska befolkningen i Ingermanland.
Virolainen blev 1945 invald i riksdagen för Agrarförbundet. Från början av sin politiska karriär stod han mycket nära Urho Kekkonen, och 1950 tilldelades han en ministerpost inom inrikesministeriet i Kekkonens första regering. Under 1950-talet var Virolainen vid olika tillfällen utbildningsminister, utrikesminister och vice statsminister. Han innehade bland annat utrikesministerposten i Karl-August Fagerholms tredje regering 1958–1959, under den period av försämrade relationer till Sovjetunionen som kommit att kallas för nattfrosten; detta ledde till Virolainens avgång som utrikesminister i december 1958, och till regeringens fall följande månad. Nattfrosten följdes av konflikter inom Agrarförbundet mellan Virolainen och partiordföranden V.J. Sukselainen å ena sidan, och anhängare av den så kallade K-linjen under ledning av Kekkonen och Ahti Karjalainen. K-linjens anhängare uppfattade Virolainen som en stark politisk rival, och betraktade honom även som utrikespolitiskt opålitlig i förhållande till Paasikivi-Kekkonen-linjen.
År 1964 bildades en borgerlig majoritetsregering med Virolainen som statsminister. Under hans mandatperiod genomfördes flera reformer på det utbildningspolitiska området; bland annat i form av en omdaning av Finlands akademi 1964, samt genom att påbörja ett arbete för att grunda flera nya universitet i landet. Som utbildningsminister i Mauno Koivistos regering 1968–70 drev Virolainen frågor om utökad demokrati inom utbildningsväsendet, bland annat genom att föreslå en omorganisering av högskolornas förvaltning. Han ansåg de nära och goda relationerna mellan Finland och de andra nordiska länderna, särskilt Sverige, mycket viktiga. Till stor del var det han som påverkade att svenska språket blev ett obligatoriskt ämne i den finskspråkiga grundskolan i och med grundskolereformen 1972-1981.
Åren 1972–1975 fick Virolainen en framträdande roll som finansminister i den av Kalevi Sorsa ledda koalitionsregeringen mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet (som Agrarförbundet kallat sig sedan 1965). Denna period präglades av stark inflation och en hastig ökning av statens skatteinkomster, vilket gav utrymme att fördela de ekonomiska medlen till de båda regeringspartiernas undergrupper; regeringens framgångar ledde till att den uppfattades som ett hot mot president Kekkonens inflytande, varför han lät upplösa den 1975.
Konflikten mellan Kekkonen och Virolainen kan sägas ha kulminerat med den så kallade midsommarbomben 1979, då Virolainen, nu talman i riksdagen, väckte Kekkonens vrede efter uttalanden i en intervju med Suomen Kuvalehti. Virolainen hade hävdat att Samlingspartiet, trots sin seger i riksdagsvalet samma år, lämnats utanför regeringsbildningen av "allmänna, inte interna, orsaker", det vill säga Sovjetunionens aversion mot partiet. Som svar på detta sade Kekkonen att Virolainen "gett ett falskt vittnesbörd om Finlands utrikespolitik och internationella ställning", och menade att uttalandet gett nytt bränsle åt påståenden om finlandisering i Västeuropa. Kekkonen anses även ha velat se till att Virolainen inte skulle kunna kandidera i 1982 års presidentval.
Virolainen ställde trots detta upp i presidentvalet, men drog sig i hög utsträckning tillbaka från politiken efter att ha förlorat mot Mauno Koivisto. År 1983 lämnade han riksdagen, men återvände 1987 för ytterligare en period; 1990 blev han därmed den ledamot som suttit längst tid i riksdagen.
Från 1939 var Virolainen gift med undervisningsrådet Kaarina Päivölä; de skilde sig 1981. Han ingick då ett nytt äktenskap med Kyllikki Stenros, även hon ett välkänt ansikte i Finland som programledare i tv samt riksdagsledamot för Centerpartiet 1977–1979. Skilsmässan och det nya äktenskapet fick stor uppmärksamhet i pressen, och kan ha lett till minskat förtroende från delar av väljarkåren.[1]
Virolainen avled i Lojo och är begravd vid Sankt Lars kyrka där.
Källor
redigera- ^ ”Virolainen, Johannes”. Biografiskt lexikon för Finland. 26 december 2011. https://www.blf.fi/artikel.php?id=638. Läst 9 januari 2023.
Externa länkar
redigera
Wikimedia Commons har media som rör Johannes Virolainen.- Johannes Virolainen, 86, Former Prime Minister of Finland. New York Times 18 december 2000. (engelska)
- ”Virolainen, Johannes”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011. URN:NBN:fi:sls-4144-1416928956750
