Wikipedia

Gärdsmyg

fågelart bland tättingarna

Gärdsmyg (Troglodytes troglodytes) är en liten brun tätting som tillhör familjen gärdsmygar och som förekommer över ett mycket stort utbredningsområde i Eurasien. Tidigare behandlades även de båda nordamerikanska arterna vintergärdsmyg och stillahavsgärdsmyg som underarter av gärdsmygen.

Gärdsmyg
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljGärdsmygar
Troglodytidae
SläkteTroglodytes
ArtGärdsmyg
T. troglodytes
Vetenskapligt namn
§ Troglodytes troglodytes
Auktor(Linné, 1758)
Utbredning
Synonymer
  • Motacilla Troglodytes Linné 1758 (protonym)
  • Troglodytes europœus Vieillot
  • Troglodytes parvulus Koch 1816
  • Troglodytes regulus Meyer 1822
  • Troglodytes vulgaris Fleming 1828
  • Nannus troglodytes Billberg 1828
  • Anorthura communis Rennie 1831
  • Anorthura troglodytes Macgilliwray 1840
Sjungande gärdsmyg av den japanska underarten fumigatus.
Sjungande gärdsmyg av den japanska underarten fumigatus.

Systematik och utbredning

redigera

Gärdsmygen beskrevs taxonomiskt första gången 1758 av Carl von Linné som Motacilla Troglodytes och kategoriserades alltså ursprungligen som besläktad med ärlorna. Gärdsmygens vetenskapliga artepitet kommer av grekiskans "troglodytes" som ungefär betyder grottman, där "trogle" betyder hål, och "dyein" att krypa. Namnet refererar till artens förmåga att försvinna in i små håligheter då den födosöker eller vilar.

Gärdsmygen taxonomi är under diskussion. Studier har visat att gärdsmygen (inklusive vintergärdsmyg och stillahavsgärdsmyg) är den mest avlägset besläktade arten av alla inom släktet Troglodytes och att två andra grupper av gärdsmygar, talamancagärdsmyg (Thryorchilus browni) och de fyra arterna som idag placeras i släktet Cistothorus, också är en del av kladen som för närvarande definieras som Troglodytes. För att Troglodytes ska bli monofyletiskt föreslår Rice et al. (1999)[2] att gärdsmygen bryts ut ur släktet Troglodytes och placeras i det egna släktet Nannus. Alternativt föreslår Gómez et al. (2005),[3] att även talamancagärdsmygen och arterna inom Cistothorus kunde ingå i släktet Troglodytes.

  •  
    Gärdsmyg av underarten troglodytes.
  •  
    Gärdsmyg av underarten fumigatus.
  •  
    Gärdsmyg födosöker i Ystads småbåtshamn i jan 2019.

Tidigare behandlades vintergärdsmyg och stillahavsgärdsmyg som en del av gärdsmygen. En studie av sång och DNA av Toews och Irwin 2008[4] indikerade att dessa båda taxon är reproduktivt isolerade. Andra studier indikerar att de båda taxonen sist delade en gemensam förfader för ungefär 4,3 miljoner år sedan och att dessa sedan isolerades av inlandsisen under pleistocen, likt många andra skogslevande fågelarter i Nordamerika.[5][6] På grund av detta behandlar idag många auktoriteter taxonet pacificus som den egna arten stillahavsgärdsmyg (T. pacificus).[7] Relationen mellan hiemalis-gärdsmygarna i östra Nordamerika och troglodytes-gärdsmygarna i Eurasien är fortfarande oklar. Den genetiska skillnaden mellan de båda grupperna är mindre än gentemot pacificus och det förekommer inga överlappande utbredningsområden. Dock skiljer sig deras sång tydligt åt och de flesta auktoriteter väljer numera att separera dem.[7]

Utbredning

redigera

Gärdsmygen är den enda av de ungefär sextio arterna inom familjen gärdsmygar som förekommer i gamla världen. Den förekommer i nästan hela Europa, i ett bälte över Asien från norra Iran och Afghanistan till Japan. De nordligt häckande populationerna är flyttfåglar.[8] Utbredningsområdet smalnar av i centrala Asien och det finns till och med en liten lucka mellan de östliga och västliga utbredningsområdena, som sträcker sig från södra till allra östligaste Turkmenistan, där arten inte häckar.[8]

Underarternas utbredning

redigera

Gärdsmygen delas in i hela 28 arter, fördelade på åtta underartsgrupper, med följande utbredning:[9]

Förekomst i Sverige

redigera

Gärdsmygen av nominatformen troglodytes häckar tämligen allmänt i södra halvan av Sverige, mer sparsamt upp till Jämtland och Norrbotten. Den hittas även i frodiga sydbranter nära kalfjället i Åsele och Lycksele lappmark.[11]

De flesta flyttar vintertid söderut, men några stannar kvar i landet, och lever då ofta som strykfåglar. Med sina 93 224 ringmärkta individer under åren 1911–2008 på svenska fågelstationer är gärdsmygen en tämligen vanligen ringmärkt art i Sverige.[12]

Utseende och läte

redigera
 
Gärdsmygens sång
Film av gärdsmyg i Slovakien.

Gärdsmygen är en mycket liten brun tätting med kort hals, och vars mest distinkta morfologiska drag är dess kroppshållning med den korta stjärten som ofta hålls upprätt.[13] Den har en proportionellt ganska lång näbb, som är spetsig och lätt nedåtböjd. Näsborrarna är avlånga och täckta av en välvd hinna. Den har mycket korta rundade vingar. De orangebruna benen är långa. Den har rödbrun ovansida, brunvit undersida och hela fågeln har till stora delar fin mörk tvärvattring. Den har ett ljust ögonbrynsstreck och ett mörkt tygelstreck.[13] Handpennorna är mörkbruna med en rad av ljusa fläckar på ytterfanet. Den mäter 9-10,5 cm, har ett vingspann på 13–17 cm och kan väga upp till 14 gram. Könen är lika men underarterna kan skilja sig åt avsevärt vad gäller både färg på fjäderdräkt, storlek och längd på vingar, ben, näbb etc.

Gärdsmygen sjunger både på sommaren och på vintern. Den har en kraftfull sång som både är lång och komplex och innehåller drillar och långa partier med metalliskt klingande toner.[13]

Ekologi

redigera
 
Gärdsmyg med boungar.
 
Ägg av gärdsmyg ur Muséum de Toulouses samling.
 
Cuculus canorus canorus + Troglodytes troglodytes

Trots att gärdsmygen har krökta och hoptryckta klor, kan den inte klättra. Den uppträder tämligen orädd men sitter oftare mer dold när den sjunger.[13] Nattetid, speciellt på vintern, övernattar de i mindre håligheter, mörka prång eller övergivna fågelbon. Vid hårt väder kan de övernatta på detta sätt i mindre grupper, som kan bestå av familjemedlemmar eller andra individer, för att hålla värmen. Dess föda består mest av insekter och spindlar, men vintertid äter den även puppor och frön.

Biotop

redigera

Gärdsmygen vistas på ställen där den har lätt att gömma sig, till exempel i häckar, rishögar, busksnår, hål och liknande. Den förekommer i en rad olika biotoper som skog med tät undervegetation, i odlingsbygd och i marker och trädgårdar med frodig örtvegetation men även på kala öar med enstaka snår och dylikt.[13]

Häckning

redigera

I början av häckningsperioden bygger hanen ett flertal bon, upp till 6 eller 7. Han väntar med att fodra boet tills honan har valt vilket hon vill ruva i. Boet kan placeras i håligheter i väggar, på en trädgren, i en bergsskreva eller dylikt men oftast är det placerat i buskar och snår. Boet är mycket noggrant byggt. Det är stort och klotrunt och har på sidan en rund öppning, lagom stor för fågeln att komma in och ut genom. Utvändigt är det byggt av mossa och gräs och invändigt fodras det med fjäder, ull och hår. I april lägger den sin första kull som består av fem till åtta vita ägg som är lätt spräckliga. Äggen ruvas av honan i 12–20 dagar.[14] Ungarna som blir flygga efter 14–19 dagar tas om hand av båda föräldrar.[14] Den lägger ofta mer än en kull.

Gärdsmygen är mycket polygam vilket är ett ovanligt häckningssystem bland tättingarna. Detta innebär att hanen kan para sig med flera honor som sedan häckar i hans revir. Det förekommer också att honor parar sig med andra hanar än den som håller reviret som hon ruvar i. När det förekommer polygami är det vanligast att hanen har två eller tre honor men det finns observationer av hanar som haft upp till fyra ruvande honor i sitt revir.[15]

Gärdsmygen och människan

redigera

Status och hot

redigera

Gärdsmygen har ett mycket stort globalt häckningsområde och en mycket stor global population. Populationen i Europa, som utgör 5–24 % av den totala utbredningen, ökar. Sammantaget bedömer inte IUCN arten som hotad utan kategoriserar den som livskraftig (LC).[1]

Även i Sverige anses populationen vara livskraftig och öka i antal.[11] 2018 uppskattades det svenska beståndet till 857 000 par.[16]

Namn

redigera

Fågeln har tidigare även kallats tummeliten.[17] Den har traditionellt betraktats som Sveriges näst minsta fågel (näst kungsfågeln), men sedan brandkronad kungsfågel etablerats i Sverige under 2000-talet är denna den näst minsta fågeln i Sverige.[18]

Referenser

redigera

Noter

redigera
  1. ^ [a b] BirdLife International 2018 Troglodytes troglodytes . Från: IUCN 2018. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 3 mars 2023.
  2. ^ Rice, Nathan H; Peterson, A. Townsend; Escalona-Segura, Griselda (1999) "Phylogenetic Patterns in Montane Troglodytes Wrens", The Condor, Vol. 101, Nr. 2 (Maj, 1999), sid: 446-451, doi:10.2307/1370013, Sammanfattning, läst 2010-08-11]
  3. ^ Martínez Gómez, Juan E.; Barber, Bruian R.; Peterson, A. Townsend (2005) "Phylogenetic position and generic placement of the Socorro Wren (Thryomanes sissonii)" Arkiverad 17 december 2008 hämtat från the Wayback Machine. (pdf). Auk 122(1): 50–56. [Engelsk med spansk sammanfattning] DOI:10.1642/0004-8038(2005)122[0050:PPAGPO]2.0.CO;2, läst 2010-08-11
  4. ^ Toews, D.P.L. and D.E. Irwin (2008) "Cryptic speciation in a Holarctic passerine revealed by genetic and bioacoustic analyses." Molecular Ecology
  5. ^ Drovetski, S. V., Zink, R. M., Rohwer, S., Fadeev, I. V., Nesterov, E. V., Karagodin, I., Koblik, E. A. & Y. A. Redkin (2004) "Complex biogeographic history of a Holarctic passerine. Arkiverad 16 juni 2010 hämtat från the Wayback Machine." (pdf) Proceedings of the Royal Society B: Biological Sciences, läst 2010-08-11
  6. ^ Weir J. and D. Schluter (2004): "Ice sheet promote speciation in boreal birds." Proceedings of the Royal Society B: Biological Sciences Pubmedcentral.NIH.gov
  7. ^ [a b] Svensson, L., Tyrberg, T., Fromholtz, J., & Jirle, E. (2012) Förändringar i listan över holarktis fåglar: Rapport nr 4 från SOF:s Taxonomikommitté, Vår fågelvärld, vol.71, nr.6, sid:42-49, issn 0042-2649
  8. ^ [a b] Brewer, David; Mackay, Barry Kent (2001). Wrens, Dippers and Thrashers. Christopher Helm. ISBN 1-873403-95-X 
  9. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  10. ^ Sverigelistan med underarter, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18
  11. ^ [a b] Artfakta om gärdsmyg, ArtDatabanken.
  12. ^ Antal ringmärkta och återfunna fåglar år 1911-2008 Arkiverad 12 januari 2014 hämtat från the Wayback Machine., Naturhistoriska riksmuseets officiella webbplats. Läst 26 mars 2012.
  13. ^ [a b c d e] Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 254-255. ISBN 91-34-51038-9 
  14. ^ [a b] Lars Larsson (2001) Birds of the world, CD-rom
  15. ^ Burn J. L., 1996, Polygyny and the Wren, D.Phil thesis, University of Oxford
  16. ^ Wirdheim, A & Green, M. 2022. Sveriges fåglar 2021. Hur går det för Sveriges fåglar med särskilt fokus på läget i jordbrukslandskapet? Rapport från BirdLife Sverige och Svensk fågeltaxering, hämtad 2022-04-02
  17. ^ Einar Lönnberg (1906) De svenska ryggradsdjurens vetenskapliga namn, i: Fauna och flora, vol.1, sid:227
  18. ^ Hansson, Erik (25 mars 2016). ”Ny fågelart snart etablerad i Sverige”. Natursidan. https://www.natursidan.se/nyheter/ny-fagelart-snart-etablerad-i-sverige/. Läst 10 maj 2023. 

Källor

redigera
  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 254-255. ISBN 91-34-51038-9 

Externa länkar

redigera
Hämtad från ”https://sv.wiki.x.io/w/index.php?title=Gärdsmyg&oldid=56065413”