Frikativa
| Artikulationssätt |
| Nasal |
| Klusil |
| Frikativa |
| Affrikata |
| Lateral |
| Approximant |
| Halvvokal |
| Likvida |
| Flapp |
| Tremulant |
| Ejektiva |
| Implosiva |
| Klickljud |
Frikativor (plural av frikativa)[1] är samlingsnamnet för kontinuerliga brusande språkljud. De produceras genom att luft pressas genom en förträngning i artikulationssystemet så att ett brusljud uppstår. De är relativt långa, börjar och slutar mjukt samt saknar ocklusionsfas.[2]
I svenskan
redigeraI svenskan används flera frikativor, varav några är allofoner:
- labiodental: tonlöst [f], tonande [v],
- alveolar: tonlöst [s],
- postalveolar: tonlöst [ʃ] (sj-ljud i vissa dialekter),
- retroflex: tonlöst [ʂ] (sj-ljud i vissa dialekter, rs-ljud i vissa dialekter),
- palatal: tonlöst [ç] (tj-ljud i vissa dialekter), tonande [ʝ] (allofon av j-ljudet),
- alveolopalatal: tonlöst [ɕ] (tje-ljud),
- variant av velar: tonlöst [ɧ] (sj-ljud i vissa dialekter), samt
- glottal: tonlöst [h], tonande [ɦ] (de två är fonematiskt identiska).
- uvular: tonande [ʁ] (r-ljud i södra Sverige)
Se även
redigeraReferenser
redigera- ^ Svenska Akademiens ordböcker (SAOL, SO och SAOB) på Svenska.se: frikativa
- ^ Engstrand, Olle (2007). Fonetik light: kortfattad ljudlära för språkstudier och uttalsundervisning (1). Lund: Studentlitteratur. sid. 53. Libris 10383754. ISBN 9789144043999