Ernest Reyer
Louis Étienne Ernest Reyer, ursprungligen Rey, född den 1 december 1823 i Marseille, död den 15 januari 1909 i Le Lavandou nära Hyères, var en fransk tonsättare.
| Ernest Reyer | |
 | |
| Född | Ernest rey Rodríguez de Guzmán[1][2] 1 december 1823[3][4][5] Marseille[6][1], Frankrike |
|---|---|
| Död | 15 januari 1909[3][4][7] (85 år) Le Lavandou[6][1], Frankrike |
| Begravd | cimetière Saint-Pierre |
| Andra namn | Ernest Reyer[1] |
| Medborgare i | Frankrike[8] |
| Utbildad vid | Lycée Thiers Conservatoire à rayonnement régional de Marseille  |
| Sysselsättning | Kompositör, musikkritiker |
| Befattning | |
| Bibliotekarie, Parisoperan Generalinspektör för Inspection générale de l'Éducation nationale[1] | |
| Noterbara verk | Sigurd |
| Släktingar | Aristide Farrenc[9] Louise Farrenc[1] |
| Utmärkelser | |
| Röda örns orden (1862) Storkors av Hederslegionen (1906)[10] | |
| Namnteckning | |
 | |
| Redigera Wikidata | |
Reyer var 1840-1848 förvaltningstjänsteman i Alger och levde därefter som musiker i Paris, där han med tiden blev bibliotekarie vid Stora operan och 1876 ledamot av Franska institutet. Reybaud debuterade 1850 med odesymfonin Le sélam (ett motstycke till Félicien Davids österländska Le désert), varefter följde hans enaktsopera Wolfram (1854), baletten Sacountala (1858), treaktsoperan La statue (1861), som av flera hålls för hans bästa verk, tvåaktsoperan Erostrate (1862) samt slutligen de stora operorna Sigurd (1884, till ämne ur Völsung-Niflungasagan) och Salammbô (1890, efter Gustave Flauberts roman). Han komponerade även några kantater, sånger med mera.
Under mycket och ofta häftigt motstånd, som länge hindrade eller fördröjde framkomsten av hans verk, gick Reyer sin egen väg som tonsättare och fortsatte de klassiska traditionerna, som han förmälde med romantisk kolorit. Hans kompositioner är solida, av ofta stor renhet i linjeföringen och färgpräktiga utan all överlastning; karaktärer och situationer förstår han att levandegöra. Man spårar hos honom påverkan av Gluck, Weber, Berlioz och Wagner. Som musikkritiker i "Journal des débats" med flera organ var Reyer en värdig efterträdare till Berlioz; en samling av hans uppsatser utgavs som Notes de musique (1875). Hans anteckningar Quarante ans de musique utgavs 1909.
Källor
redigeraNoter
redigera- ^ [a b c d e f] Isabelle Havelange, Françoise Huguet & Bernadette Lebedeff, REYER Louis Étienne Ernest REY dit, Persée (på franska), 1986, Persée artikel-ID: inrp_0298-5632_1986_ant_11_1_6551.[källa från Wikidata]
- ^ födelseattest, läs online.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] SNAC, SNAC Ark-ID: w6zc8dnt, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] International Music Score Library Project, IMSLP-ID: Category:Reyer,_Ernest, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Léonoredatabasen, Frankrikes kulturministerium, Léonore-ID: LH//2309/57, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] arkiv Storico Ricordi, Archivio Storico Ricordi person-ID: 2599, läst: 3 december 2020.[källa från Wikidata]
- ^ GeneaStar, GeneaStar person-ID: reyl.[källa från Wikidata]
- ^ Libris, Kungliga biblioteket, 26 september 2012, Libris-URI: mkz12z155t2tzwh, läst: 24 augusti 2018.[källa från Wikidata]
- ^ läs online, ernestreyer.com .[källa från Wikidata]
- ^ läs online, www2.culture.gouv.fr .[källa från Wikidata]
Tryckta källor
redigera- Reyer, Louis Étienne Ernest i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1916)