Denna artikel avhandlar arten biätare, för familjen se biätare (familj)

Biätare (Merops apiaster) är en slank och färggrann fågel som tillhör familjen biätare (Meropidae). Den är en flyttfågel som häckar i södra Europa och delar av norra Afrika och västra Asien. Det finns även en häckpopulation i södra Afrika. Den övervintrar i tropiska Afrika.

Biätare
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningPraktfåglar
Coraciiformes
FamiljBiätare
Meropidae
SläkteMerops
ArtBiätare
M. apiaster
Vetenskapligt namn
§ Merops apiaster
AuktorLinné, 1758
Utbredning

Utseende och läte

redigera
 
Födosökande par.

Biätaren är 25–29 cm lång, inklusive de två långa mellersta stjärtfjädrarna, med ett vingspann på 36–40 cm. Den adulta fågeln har en brokig fjäderdräkt i blått, rödbrunt och gult. Strupen är klargul. Ett mörkt streck skiljer strupen från den iriserande ljusblågröna buken och undergumpen. Även övergump och handpennornas ovansida är blågröna. Hjässa, rygg samt ovansidan av armpennorna är rödbruna och de gulvita skulderfläckarna. Stjärovansidan och handtäckarna är grönaktiga. Vingundersidan är beige med ockratoner och den har en tydlig svart vingbakkant där armpennornas är bredare. Den har en svart ansiktsmask, vit panna och ögats iris är röd. Vingarna är spetsigt trekantiga och den flyger med stjärten utspärrad. Näbben är lång, mörk och svagt nedåtböjd. Könen är lika. Lätet är ett drillande ljud.[2]

Utbredning

redigera

Biätaren är en flyttfågel som har två tydligt separerade häckningsområden.[3] Merparten häckar i södra Europa och i delar av norra Afrika, Arabiska halvön och västra Asien så långt österut som allra västligaste Mongoliet.[3] Den övervintrar i tropiska Afrika. Det förekommer även en häckningspopulation i Sydafrika och Namibia.[3] Populationen definieras ofta som stannfågel men har ett komplicerat flyttmönster och anländer häckningsplatserna i september.[4] Den förekommer ibland på våren norr om sitt egentliga utbredningsområde och kan emellanåt häcka i nordvästra Europa. Den har häckat i Sverige enstaka gånger.

Trots sina två separerade häckningsområden delas inte biätaren upp i några underarter.[5]

Ekologi

redigera
Merops apiaster
 
Biätaren häckar i hålor som den gräver ut i sandbankar.
 
Ägg av biätare.

Biätaren häckar i öppna landskap i varmt klimat. Den äter mestadels insekter, särskilt humlor, bin och getingar, vilka den fångar i luften. Innan den äter dem får den bort gadden genom att upprepade gånger slå insekten mot en hård yta. Biätare är sociala fåglar som häckar i kolonier på sandbankar, gärna nära flodstränder, ofta i början av maj. De bygger en ganska lång tunnel där den lägger fem–åtta runda vita ägg omkring början av juni. Båda föräldrarna tar hand om äggen, som ruvas i 20 dagar.[6]

Status och hot

redigera

Biätaren har ett mycket stort utbredningsområde och en mycket stor global population. Den europeiska häckningspopulationen uppskattas till 480 000–1 000 000 häckande par vilket innebär 1 440 000–3 000 000 individer. Eftersom Europa utgör 25–49 % av den globala häckningsområdet uppskattas den globala populationen bestå av 2 940 000–12 000 000 individer, men denna siffra är osäker.[1] Populationstrenden bedöms som stabil och på grund av dessa faktorer kategoriseras arten av IUCN som livskraftig (LC).[1]

Referenser

redigera
Delar av artikel bygger på en översättning från engelskspråkiga wikipedias artikel European Bee-eater lä 12 september 2005
  1. ^ [a b c] BirdLife International 2012 Merops apiaster Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 240-241. ISBN 978-91-7424-039-9 
  3. ^ [a b c] BirdLife International and NatureServe (2014) Merops apiaster, Bird Species Distribution Maps of the World. 2014, läst 2016-05-01
  4. ^ Warwick Tarboton, Peter Hayman, Norman Arlott (1994) Birds of Southern Africa, The Sasol Plates Collection, sid:112-113
  5. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  6. ^ * Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. sid. 300. ISBN 91-1-913142-9 

Externa länkar

redigera