Wikipedia

Aleksandra Kollontaj

rysk-sovjetisk politiker och diplomat

Aleksandra Michajlovna Kollontaj (ryska: Александра Миха́йловна Коллонтай), född Domontovitj (ryska: Домонто́вич) den 31 mars (19 mars enligt g.s.) 1872 i Sankt Petersburg, Kejsardömet Ryssland, död den 9 mars 1952 i Moskva, Sovjetunionen, var en sovjetisk (rysk) kommunistisk politiker, diplomat och författare.[2] Hon blev världens första kvinnliga ambassadör (Norge).

Aleksandra Kollontaj

Aleksandra Kollontaj ca 1900.
Folkkommissarie för sociala frågor
Tid i befattningen
1917–1918
Företrädare Position inrättad
Efterträdare Aleksandr Vinokurov
Tid i befattningen
1930–1945
Företrädare Viktor Kopp
Efterträdare Ilja Tjernysjev
Född 31 mars 1872
Kejsardömet Ryssland Sankt Petersburg, Kejsardömet Ryssland (idag Ryska federationen)
Död 9 mars 1952 (79 år)
Sovjetunionen Moskva, Ryska SFSR, Sovjetunionen (idag Ryska federationen)
Gravplats Novodevitjekyrkogården[1]
Politiskt parti Rysslands socialdemokratiska arbetareparti
Sovjetunionens kommunistiska parti
Yrke Politiker, diplomat, författare
Namnteckning Aleksandra Kollontajs namnteckning

Revolutionär

redigera
 
Pavel Dybenko och Aleksandra Kollontaj 1919.

Fadern, Michail Domontovitj, var en general i tsarens armé. Michail kom från en gammal litauisk-rysk furstefamilj, vilken tillhörde en gammal ukrainsk adels- och godsägarsläkt, som tillhörde Ostoja-klanen. Han tjänstgjorde under det rysk-turkiska kriget 1877–1878 och var därefter kanslichef vid den ryska administrationen i Bulgarien från 1878 till 1879. Modern, Alexandra Masalin-Mravinskij, var dotter till en mycket rik finländsk trävaruhandlare. Hon växte upp i en förnäm stadsvåning i Petersburg. Sin barndoms somrar tillbringade hon på sin morfars lantegendom herrgården Kuusa i Mola på Karelska näset.[3] Efter ett kortvarigt äktenskap med officersaspiranten och sin syssling Vladimir Kollontaj lämnade Alexandra sin son och make och reste till Zürich för att studera ekonomi. Detta blev bestämmande för hennes ’nihilistiska’ syn på familjesituationen.

År 1898 återvände hon till Ryssland och började arbeta för det revolutionära ryska socialdemokratiska partiet. Hennes sociala samvete hade vaknat genom kontakterna med de arbetare som studerade vid de politiska söndagsskolorna i Petersburg, men även efter ett chockartat besök vid Kränholms manufaktur i Estland, då hon definitivt lämnade det borgerliga liv hon levt.

Hon anslöt sig till ryska socialdemokraterna 1906, men inte till bolsjevikerna utan till mensjevikerna 1906–1914, men även till tysk socialdemokrati. Hon måste fly Ryssland 1908, efter att ha publicerat en skrift där hon uppmanade finländarna till uppror mot tsardömet.Det var det första världskriget som gjorde henne till bolsjevik och då särskilt Aleksander Sjljapnikov som samtidigt med henne bodde på Carlesons pensionat vid Engelbrektsplan i Stockholm. [4] Sjljapnikov meddelade i ett brev till Lenin 1914 att mensjevikernas galjonsfigur Kollontaj var på väg mot bolsjevismen, varpå Lenin replikerade ”själaglad om kamrat Kollontaj står på vår sida”. [4] Kollontaj och Sjljapnikov blev blixtförälskade och flyttade ihop.

I slutet av 1914 utvisades Kollontaj från Sverige till Danmark för antimilitaristisk propaganda i Texas Ljungbergs tidning Försvarsnihilisten. Artikeln hade titeln ”Om kriget och våra uppgifter”. Hon hade trotsat politikerförbudet för utlänningar. Branting menade att hon inte skulle lägga sig i svenska angelägenheter, missbrukat asylrätten men protesterade ändock mot utvisningen. [5]

Kollontaj spelade en viktig roll då det röda postnätet byggdes upp i Norden under första världskriget. Den 1 februari 1915 beviljades Kollontaj politisk asyl i Norge. Från sin bas i Holmenkollen, dit hon flyttat med Sjljapnikov, höll hon kontakt med norska och svenska socialister, förmedlade hemliga brev från och till bolsjevikledningen.

Fram till 1917 vistades Kollontaj i flera länder, bland annat i Sverige 1912 och 1914.

Efter februarirevolutionen 1917 återvände hon till Ryssland och deltog aktivt i oktoberrevolutionen, varefter hon fram till 1918 blev folkkommissarie för sociala frågor. Som sådan blev hon också den andra kvinnan i Ryssland (och världen) på en ministerpost.[6] Hon var ordförande för Zjenotdel 1920–1922. Hon var även chef för kvinnoadelningen inom Komintern. [7]

Hon var en kort period gift med bolsjevikledaren och arméchefen Pavel Dybenko, vilken fört befäl över Östersjöflottans matroser under revolutionen och lett de soldater som kuvade den konstituerade församlingen 1918. [8]

Politiker och författare

redigera

Kollontaj var övertygad socialist och feminist och förespråkade äkta arbetarmakt, kvinnors frigörelse och det konventionella äktenskapets avskaffande. Hon tog dock starkt avstånd från den borgerliga feminismen eftersom hon ansåg, att man endast genom socialismen kunde nå jämställdhet mellan könen. Hon skrev att ”Ett barn tillhör inte sina föräldrar utan det samhälle det fötts i”. [9] ”Familjeinstitutionen har överlevt sig själv och strider mot den kommunistiska idén. Den borde helt enkelt ersättas av en hjälpfond för behövande som drabbats av den fria kärlekens konsekvenser”. [10]

Den typ av feminism, som hon talade om, kan idag betecknas som radikalfeminism. Hennes tankar fick åter aktualitet inom feministisk forskning på 1970-talet.[11] Kollontajs politiska kamp bestod i att förändra äktenskapet i grunden, kollektiv uppfostran och kvinnans sexuella frigörelse. Kollontaj mötte hårt motstånd från konservativa riktningar inom det kommunistiska partiet, som ansåg att hennes idéer inte var realistiska att genomföra i ett ungt Sovjetunionen, som kämpade med ekonomiska problem, barns situation och prostitution.[11] På grund av sina politiska ställningstaganden blev Kollontaj tidvis stämplad som en fiende till partiet och en småborgerlig feminist.[12] Kollontaj ingick 1918 det första borgerliga äktenskapet i Ryssland med Dybenko, vilket alla ryska tidningar skrev om. [13]

Kollontaj var en av många kommunister, som var kritiska till det tilltagande auktoritära styret i Sovjetunionen. Hon var medlem i oppositionsrörelsen Arbetaroppositionen inom kommunistpartiet, som ställde krav på decentralisering, arbetarmakt, lika löner, fri sjukvård, fri utbildning etcetera. Arbetaroppositionen krävde ändå inte, att partidiktaturen skulle avskaffas, men försvarade partiets rätt att ha makten över produktionsmedlen. På den 10:e partikongressen i mars 1921 förkastades samtliga av Arbetaroppositionens krav och partiledningen fastslog oppositionsrörelsen som kontrarevolutionär samtidigt som det beslutades att fraktionering inom partiet stred mot den demokratiska centralismens principer och skulle förbjudas. Arbetaroppositionen blev således en av de sista legala oppositionsrörelserna i Sovjetunionen.[14]

På den 10:e partikongressen röstade alla i Arbetaroppositionen för att skicka militära enheter för att krossa Kronstadttupproret på flottbasen där tusentals arbetare och matroser krävde fria val till sovjeterna.

Alexandra Kollontaj skrev både politiska och skönlitterära böcker. Utöver den digra självbiografin på tio band skrev hon också ett stort antal längre artiklar på svenska både före och under sin tid som ambassadör, bland annat i tidningarna Socialdemokraten och Stormklockan. I Nazityskland ansågs Kollontajs verk som opassande för naziregimen och nazistisk ideologi. Hennes böcker blev därför utrensade och brända under bokbålen 1933.

Diplomatisk karriär

redigera

På grund av sitt engagemang i Arbetaroppositionen var Kollontajs politiska karriär på hemmaplan kraftigt marginaliserad. Hon undkom fysiska repressalier men kort efter Arbetaroppositionens nederlag lämnade Kollontaj landet.[11] Hon blev 1922 utnämnd som Sovjetunionens legationsråd i Norge och därefter från 1924 som minister. Hon var det första kvinnliga sändebudet i Europa. Åren 1926–1927 var hon minister i Mexiko men återvände sistnämnda år till sändebudsposten i Oslo. 1930 blev hon förutom ambassadör i Norge samtidigt Chargé d'affaires i Sverige.

Diplomat i Sverige

redigera
 
Kollontaj porträtterad av Albert Engström 1923.
Se även: Sovjetunionens ambassad i Stockholm

Från 1930 till den 1 april 1945 var Alexandra Kollontaj Sovjetunionens minister i Stockholm – från 1943 med ambassadörs rang.[2] Hon hade stor betydelse för förhållandet mellan Sovjetunionen och Sverige under den kritiska tiden under andra världskriget och gjorde vid flera tillfällen Sverige goda tjänster. Hennes relation till utrikesminister Christian Günther var omvittnat god, vilket hade gynnsam inverkan på upprätthållandet av den svenska neutralitetspolitiken

 
 Den här artikeln uppfyller inte Wikipedias riktlinjer och behöver:

Motivering: Vilka? Enligt vem? När bristerna åtgärdats, kan mallen tas bort.

Mallen är daterad: .

. Kollontaj förde vid flera tillfällen viktiga diplomatiska förhandlingar, inte minst med representanter för Finland. År 1940 spelade hon en viktig roll i förhandlingarna som ledde till Moskvafreden. Efter att fortsättningskriget bröt ut 1941 fortsatte Kollontaj att söka kontakt med finländska politiker.[15] Hon träffade i Stockholm de finska representanterna Juho Kusti Paasikivi och Georg Achates Gripenberg i förhandlingarna som ledde till vapenstilleståndet mellan Sovjetunionen och Finland i september 1944.

I Sverige var Aleksandra Kollontaj allmänt känd som ”Madame Kollontaj”.[16] När hon tillträdde sin befattning 1930 hade hon en etagevåning på Narvavägen 25. Sedan bodde hon under några år i en våning i industrimannen B.A. Hjorts hus på Villagatan 15, granne till det blivande legationshuset på nummer 17. Här hade Kollontaj och hennes sekreterare arbetsrum i bottenvåningen. Längre upp i huset låg hennes privata bostad om fyra stora rum och två badrum.[17] När sammanträffanden kunde vara särskilt känsliga anordnades mötena inte på legationen vid Villagatan utan exempelvis på Grand Hôtel i Saltsjöbaden.[18] Under andra världskriget hyrde hon Villa Kassman på Storholmen norr om Lidingö som sommarbostad.[19]

De sista åren

redigera

Kollontaj fick sin första stroke i augusti 1942.[20] 1943 drabbades hon av vänstersidig förlamning som resultat av en stroke och fick ytterligare en stroke 1945.

Efter sin tid som diplomat i Sverige återvände Kollontaj till Sovjetunionen 1945. Sina sista levnadsår ägnade Kollontaj åt intensivt skrivande på sina memoarer. Trots sviktande hälsa och sömnsvårigheter arbetade Kollontaj hårt för att försöka fullborda memoarerna.[21] Våren 1949 skriver Kollontaj i ett brev till den svenska väninnan Ada Nilsson att hennes memoarer omfattar hela tio band på vardera 320 sidor.[22] Endast delar av memoarerna publicerades, men de arkiverades i sin helhet på Marx-Engels-Lenin-institutet.[21][23] Trots Sovjetunionens fall har memoarerna inte publicerats utan finns i dag i Ryska kommunistpartiets stängda arkiv i Moskva.[24]

Den svenska läkaren Ada Nilsson gömde och bevarade hennes privata arkiv - de privata dagböckerna, antackningarna, manuskripten, den enorma korrespondensen - vilka skulle överlämnas till Moskva först tio år efter hennes död. Det tog ett kvarts sekel efter hennes död innan hennes arkiv öppnades och hennes sanna levnadshistoria kunde berättas. [25]

Utmärkelser

redigera

Asteroiden 2467 Kollontai är uppkallad efter henne.[26]

Hedersledamot i British Society for Sex Psykologi

Leninorden ”för aktivt arbete med att knyta kvinnorna till det socialistiska uppbyggandet”.

Sofiamedaljen från Bulgarien

Diplomatiska kårens doyen med den formella titeln ” ambassadeur extraordinarie et plénipotentiarie”

Bibliografi över svenska översättningar

redigera

Referenser

redigera

Noter

redigera
  1. ^ Find a Grave, Find A Grave-ID: 21424, läs online.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] Agrell, Wilhelm (2006). Stockholm som spioncentral. Historiska Media. sid. 99. ISBN 91-85377-09-0 
  3. ^ Svensk uppslagsbok, 2:a upplagan, band 16 (tryckt år 1956), artikeln Kollontaj, spalt 490-491
  4. ^ [a b] Björkegren, Hans (1985). Ryska posten - de ryska revolutionärerna i Norden 1906-1917. sid. 119 
  5. ^ Björkegren, Hans (1985). Ryska posten - de ryska revolutionärerna i Norden 1906-1917. sid. 124 
  6. ^ De fem första var Sofia Panina 1917, Aleksandra Kollontaj 1917, Nadezjda Krupskaja 1929, Varvara Jakovleva 1930 och Maria Kovrigina 1953.
  7. ^ Vaksberg, Arkadij (1995). Herrar och lakejer - ur Kominterns hemliga historia. sid. 90 
  8. ^ Conquest, Robert (1973). Den stora terrorn - Stalins skräckvälde under 39-talet. sid. 220 
  9. ^ Vaksberg, Arkadij (1996). Alexandra Kollontaj - en biografi. sid. 177 
  10. ^ Vaksberg, Arkadij (1997196). Alexandra Kollontaj - en biografi 
  11. ^ [a b c] Boynton, Victoria (2005). Encyclopedia of Women's Autobiography: K-Z. Greenwood Publishing Group. sid. 326. http://books.google.se/books?id=W0pRCki6Jn8C 
  12. ^ Pleijel, Agneta (1976). "Alexandra Kollontay, kvinnofrigörelsen och realpolitiken i Sovjet". I Kollontay, Alexandra (1981), "Arbetsbiens kärlek" (s. 281-313). Stockholm: Litteraturfrämjandet. sid. 300. ISBN 91-7448-131-2 
  13. ^ Vaksberg, Arkadij (1995). Herrar och lakejer - ur Kominterns hemliga historia. sid. 89 
  14. ^ Pleijel, Agneta (1976). "Alexandra Kollontay, kvinnofrigörelsen och realpolitiken i Sovjet". I Kollontay, Alexandra (1981), "Arbetsbiens kärlek" (s. 281-313). Stockholm: Litteraturfrämjandet. sid. 293f. ISBN 91-7448-131-2 
  15. ^ Aschehougs konversasjonsleksikon band 11 (år 1958), artikeln Kollontaj
  16. ^ ”Revolutionära socialistiska kvinnor (sid. 20)”. Arkiverad från originalet den 4 juni 2015. https://web.archive.org/web/20150604183713/http://www.arbetarmakt.com/start/wp-content/uploads/2009/06/revkvinn.pdf. Läst 4 juni 2015. 
  17. ^ Bedoire, Fredric (2017). Villastan: en sluten värld för Stockholms ekonomiska och kulturella elit. Stockholm: Bokförlaget Langenskiöld i samarbete med Kungl. Vitterhersakademien. sid. 302. Libris 20806353. ISBN 9789188439062 
  18. ^ Arnstad, Henrik (2006). Spelaren Christian Günther: Sverige under andra världskriget. Stockholm: Wahlström & Widstrand. sid. 59. Libris 10135346. ISBN 9146210849 
  19. ^ ”Slottet kan vara bortom räddning/Inget som hindrar köparen från att riva Villa Kassman”. Arkiverad från originalet den 5 juni 2015. https://web.archive.org/web/20150605040825/http://arkiv.mitti.se:4711/2012/22/lidingo/MILI-20120529-A-005-A.pdf. Läst 4 juni 2015. 
  20. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 5 mars 2021. https://web.archive.org/web/20210305222537/http://gaspito.ru/materials/publications/collections/282-semenov. Läst 11 januari 2021. 
  21. ^ [a b] Pleijel, Agneta (1976). "Alexandra Kollontay, kvinnofrigörelsen och realpolitiken i Sovjet". I Kollontay, Alexandra (1981), "Arbetsbiens kärlek" (s. 281-313). Stockholm: Litteraturfrämjandet. sid. 311. ISBN 91-7448-131-2 
  22. ^ Pleijel, Agneta (1976). "Alexandra Kollontay, kvinnofrigörelsen och realpolitiken i Sovjet". I Kollontay, Alexandra (1981), "Arbetsbiens kärlek" (s. 281-313). Stockholm: Litteraturfrämjandet. sid. 312. ISBN 91-7448-131-2 
  23. ^ https://en.wiki.x.io/wiki/Marx%E2%80%93Engels%E2%80%93Lenin_Institute#Later_name_changes
  24. ^ Boynton, Victoria (2005). Encyclopedia of Women's Autobiography: K-Z. Greenwood Publishing Group. sid. 327. http://books.google.se/books?id=W0pRCki6Jn8C 
  25. ^ Vaksberg, Arkadij (1997). Aleksandr Kollontaj - en biografi. sid. 318 
  26. ^ ”Minor Planet Center 2467 Kollontai” (på engelska). Minor Planet Center. https://www.minorplanetcenter.net/db_search/show_object?object_id=2467. Läst 4 mars 2024. 

Webbkällor

redigera

Tryckta källor

redigera
  • Agrell, Wilhelm (2006). Stockholm som spioncentral. Stockholms historia. Lund: Historiska media. sid. 99. Libris 10142336. ISBN 9185377090 
  • Arnstad, Henrik (2006). Spelaren Christian Günther: Sverige under andra världskriget. Stockholm: Wahlström & Widstrand. sid. 35, 52, 55, 57, 59f, 62f, 66f, 69, 83, 117f, 127, 136, 149, 158, 169, 212, 375, 385, 390f, 394f, 399, 401, 403, 405, 417ff, 423ff, 427, 429, 455, 463. Libris 10135346. ISBN 9146210849 
  • Bedoire, Fredric (2017). Villastan: en sluten värld för Stockholms ekonomiska och kulturella elit. Stockholm: Bokförlaget Langenskiöld i samarbete med Kungl. Vitterhersakademien. sid. 302. Libris 20806353. ISBN 9789188439062 
  • Boynton, Victoria (2005). Encyclopedia of Women's Autobiography: K-Z. Greenwood Publishing Group. sid. 326. http://books.google.se/books?id=W0pRCki6Jn8C 
  • Nordisk Familjebok (1952–1955 års upplaga)
  • Pleijel, Agneta (1976). "Alexandra Kollontay, kvinnofrigörelsen och realpolitiken i Sovjet". I Kollontay, Alexandra (1981), "Arbetsbiens kärlek" (s. 281-313). Stockholm: Litteraturfrämjandet. sid. 293f, 300, 311-312. ISBN 91-7448-131-2 

Vidare läsning

redigera
  • Engström, Sophie (1999). Om sovjetkönens uppkomst : en närstudie av könssynen hos Ehrenburg, Inber, Kollontaj och Lenin. Göteborg: Univ., Inst. för genusvetenskap. Libris 9219741 
  • Fredriksson, Irén (1994). En jämförande studie av Alexandra Kollontays respektive Ellen Keys tankar om kvinnans roll i det moderna samhället. Göteborg: Univ., Historiska inst. Libris 9219168 
  • Halvorsen, Carsten (1945). Revolutionens ambassadör : Alexandra Kollontays liv och gärning  : (åren 1872-1917). Stockholm: Arbetarkultur. Libris 1399196 
  • Itkina, Anna Markovna (1966). Alexandra Kollontay. Moskva: Progress. Libris 602590 
  • Johansson, Gustav (1976). Alexandra Kollontay : perioden 1872-1917  : revolutionens ambassadör  : en biografi ([Ny utg.]). Stockholm: Gidlund. Libris 7591067. ISBN 9170211353 
  • Korsström, Tuva (2002). Kan kvinnor tänka? : en undersökning av det kvinnliga tänkandets villkor. Eslöv: B. Östlings bokförl. Symposion. Libris 8425464. ISBN 9171395318 
  • Kvinnan och revolutionen : texter om 200 års kamp för kvinnlig frigörelse  : en antologi. Boc-serien, 99-0117341-8 (1. uppl). Staffanstorp: Cavefors. 1972. Libris 7401805. ISBN 915040296X 
  • Kvinnopolitiska nyckeltexter. Lund: Studentlitteratur. 2017. Libris 20862034. ISBN 9789144117966 
  • Leander, Per (2021). Lenins kostym - De svenska socialisterna och ryska revolutionen. Stockholm: Carlsson bokförlag. Libris n1t949bkl9dk54tb 
  • Michelsen, Ellen (1932). Sju kvinnor ur den ryska revolutionens historia : Sofja Bardina, Sofja Perowskij, Katherine Breschkowsky, Vera Zasulitsch, Vera Figner, Nadeschda Krupskaja, Alexandra Kollontay. Stockholm: Axel Holmström. Libris 688135 
  • Palencia, Isabel de (1946). Alexandra Michailovna Kollontay : kvinnan - kämpen - diplomaten. Stockholm: Medén. Libris 8198632 
  • Sanner, Inga (2003). Den segrande eros : kärleksföreställningar från Emanuel Swedenborg till Poul Bjerre. Nora: Nya Doxa. Libris 9042745. ISBN 9157804273 
  • Šejnis, Zinovij (1989). Aleksandra Kollontaj : en ovanlig kvinnas liv. Moskva: Progress. Libris 7646150. ISBN 9175101181 
  • Ullman, Magnus (2004). Kvinnliga pionjärer verksamma i Sverige. Stockholm: Ullman. Libris 9692783. ISBN 9163154692 
  • Vaksberg, Arkadij Iosifovič; Björkegren, Hans (1997). Aleksandra Kollontaj. Stockholm: Norstedt. Libris 7157326. ISBN 9119713924 

Externa länkar

redigera


Hämtad från ”https://sv.wiki.x.io/w/index.php?title=Aleksandra_Kollontaj&oldid=56592812”