Östgöta infanteriregemente
Östgöta infanteriregemente var ett infanteriförband inom svenska armén som verkade i olika former åren 1634–1709, 1709–1791 och 1942–1949. Regementet blev indelt 1685 och dess soldater rekryterades från Östergötland.[1][2][3]
| Östgöta infanteriregemente | |
 | |
| Information | |
|---|---|
| Officiellt namn | Kungl. Östgöta infanteriregemente |
| Datum | 1634–1709, 1709–1791, 1942–1949 |
| Land | Sverige |
| Försvarsgren | Svenska armén |
| Typ | Infanteri |
| Efterföljare | Livgrenadjärregementet |
| Storlek | Regemente |
| Färger | Rött och svart [a] |
| Tjänstetecken | |
| Sveriges örlogsflagga |  |
Historia
redigeraBildandet
redigeraRegementet har sitt ursprung i fänikor (kompanier) uppsatt i Östergötland 1551. År 1619 organiserades dessa enheter tillsammans med fänikor från det närliggande Jönköpings län av Gustav II Adolf till det storregementet Östergötlands storregemente, varav nio av de totalt 24 kompanier rekryterades i Östergötland. Östgöta storregemente bestod av tre fältregemente. Någon gång mellan 1623 och 1628 delades det storregementet permanent i tre mindre regemente, varav Östgöta infanteriregemente var ett.
Rangordningen
redigeraI 1634 års regeringsform fastställdes den svenska regementetsindelningen, där det angavs att armén skulle bestå av 28 regementen till häst och fot, med fördelningen av åtta till häst och 20 till fot. De indelta och roterande regementena namngavs efter län eller landskap, medan de värvade regementena uppkallades efter sin chef. Regeringsformen angav Östgöta infanteriregemente som det åttonde i ordningen. Dock blev det ett nummer som aldrig användes, annat än för att ange regementets plats, enligt den då gällande rangordning.[4] Regementets första befälhavare var Johan Banér. Östgöta infanteriregemente blev tilldelades 1685.
Sammanslagningen
redigeraÅr 1791 slogs regementet samman med Östgöta kavalleriregemente för att bilda Livgrenadjärregementet. Omorganisationen och döpen till en "livgrenadjär" hederstitel genomfördes med avseende på regementets framsteg under Gustav III:s ryska krig. Inom det nya regementet byttes namn på regementet till Livgrenadjärregementets rotehållsdivision och behöll någon form av självständighet.
Fältregementet
redigeraGenom försvarsbeslutet 1942 bildades ett fältregemente som under åren 1942–1949 bar namnet Östgöta infanteriregemente. Östgöta infanteriregemente var ett så kallat dubbleringsregemente till Livgrenadjärregementet (I 4). Dubbleringsregementet erhöll det ordinarie regementets nummer plus 30. Det vill säga Livgrenadjärregementet (I 4) satte således upp ett dubbleringsregemente som fick beteckningen I 34. Samtliga dubbleringsregementena erhöll egna namn efter förbandets tradition, eller från dess upptagningsområde.[5] Det fredstida regementet, det vill säga Livgrenadjärregementet, betecknades I 4 depå, det för att särskilja det från krigsförbandet med samma beteckning.[6]
Genom 1948 års försvarsbeslut övergick Krigsmakten till en brigadorganisation som var betydligt mer slagkraftig och starkare som förband. Totalt kom 35 infanteribrigader och pansarbrigader om 6.000 man vardera att organiseras åren 1949–1951, där man i viss mån övertog fältregementets namn och numrering. Till exempel fältregementet Livgrenadjärregementet (I 4) blev Grenadjärbrigaden (IB 4) och Östgöta infanteriregemente (I 34) blev Östgötabrigaden (IB 34).[7]
Ingående enheter
redigera|
1634(?)
|
17??(?)
|
Heraldik och traditioner
redigeraFälttåg
redigeraFörbandschefer
redigeraRegementschefer
redigeraNedan anges regementscheferna mellan 1674 och 1791. Chefsbostället var Kungsbro, Vreta kloster.[1]
- 1674–1702: Gustaf Ulfsparre
- 1702–1706: Nils Alexander von Ungern-Sternberg
- 1706–1709: Jacob Sperling
- 1709–1716: Anders Appelgren
- 1709–1712: Magnus Gripensköld [b]
- 1712–1712: Johan Jäger (till Wüstenhagen och Lassontin) [c]
- 1712–1717: Pehr Stierncrantz [d]
- 1717–1721: Gabriel Ribbing
- 1721–1743: Carl Johan Wrangel
- 1743–1747: Carl Anders Sinclair
- 1747–1791: Fredrik Vilhelm von Hessenstein
- 1747–1757: Carl Johan Mörner [e]
Överstelöjtnanter
redigera- 1674–1684: Johan Orcharton
- 1684–1692: Georg Fredrik Leijonburg
- 1692–1702: Nils Alexander von Ungern-Sternberg
- 1703–1706: Carl Ludolf Leijonsten
- 1706–1708: Jakob Johan Törnsköld
- 17??–17??: Georg Albrecht Storckman
- 1735–1739: Johan Gyllenborg
- 1739–1739: Pehr Silfversparre
- 1741–1757: Carl Johan Mörner af Morlanda
- 1757–1760: Casper Herman Krebs
- 1760–1767: Fredrik Carl Sinclair
- 1773–1781: Lars Fredrik von Kaulbars
Majorer
redigera- 1674–1684: Georg Fredrik Leijonburg
- 1684–1700: Anders Gyllenållon
- 1700–1702: Gustaf Ulfsparre
- 1702–1707: Zakarias Klingenstierna
- 17??–17??: Hindric Knorring
- 1729–1735: Johan Gyllenborg
- 17??–17??: Nils Lilliehöök
- 1760–1773: Albrecht Tigerklou
- 1770–1776: Carl Göran Rehnberg
Namn, beteckning och förläggningsort
redigera
|
|
Referenser
redigeraAnmärkningar
redigera- ^ uniform, 1675–1697.
- ^ Magnus Gripensköld hade ett förordnande som tillförordnad chef.
- ^ Johan Jäger hade ett förordnande som tillförordnad chef.
- ^ Per Stierncrantz hade ett förordnande som tillförordnad chef.
- ^ C.J. Mörner hade ett förordnande som tillförordnad chef.
Noter
redigera- ^ [a b] Kjellander (2003), s. 338
- ^ Östgöta regemente i Projekt Runeberg
- ^ Östgöta regemente i Projekt Runeberg
- ^ Björkenstam (1994), s. 10-11
- ^ Infanteriförband 1939-1945 Dubbleringsregementen Läst 1 januari 2025
- ^ Björck (1996), s. 301
- ^ Brigadmuseum.se Omorganisering av armén till brigader Arkiverad 2 februari 2011 hämtat från the Wayback Machine. Läst 1 januari 2025
Tryckta källor
redigera- Björck, Rolf, red (1996). Kronobergs regemente under 1900-talet. Växjö: Kronobergs regementes historiekomm. Libris 2275928
- Björkenstam, Knut, red (1994). Så levde man på Kungsbäck: Hälsinge regemente i Gävle 1909–1994: minnesbilder från ett regemente i förvandling. Ljusdal: Hälsinge regemente. Libris 7450121. ISBN 9163027356
- Kjellander, Rune (2003). Sveriges regementschefer 1700-2000: chefsbiografier och förbandsöversikter. Stockholm: Probus. Libris 8981272. ISBN 91-87184-74-5